Sånger vid randen av ett grått hav

På fredagen tog jag mig till Svenska Teatern för att gå på Sånger vid randen av ett grått hav som även går med underrubriken These little town blues are melting away. Jag är en av bloggarna som anmälde mig när Svenskis sökte bloggare så det här inlägget är gjort i samarbete med dem.

Just nu är den här pjäsen på en liten paus men kommer tillbaka till scenen den 6.4.

Jag är ingen teaterkritiker eller någonting så det är kommer definitivt inte vara en renodlad recension av något slag, men jag har sett en hel del pjäser under mitt liv eftersom jag och min mamma väldigt ofta går på teater, så jag ger nu något ord om den här pjäsen.

Det som var lite annorlunda nu när jag skulle på den här gånger var att jag gick ensam. Jag tror inte att jag någonsin gått ensam på teater, men det är lite det här årets grej: att göra nytt. Så jag gick in och förde vant jackan dit jag alltid för den och satte mig ner på en stol en stund och läste lite i programbladet (jag är den som alltid köper programbladet och sparar).

Jag satte mig på min plats och tänkte tappa fattningen. Jag satt verkligen mitt i salen och kunde inte ha fått en bättre plats. Det är verkligen sällan jag sitter på parketten eftersom oftast brukar vi sitta på någon av balkongerna och jag kan tänka mig att den här pjäsen ser säkert bra ut därifrån också. Men jag satt där mitt bland folket alldeles ensam och njöt. Salen är verkligen ett favoritställe.

Det som är annorlunda direkt i början är det att alla skådespelare och scenteknikerna kommer på scenen och berättar lite om pjäsen och så klart ber stänga av mobiltelefonerna. Sen går berättaren in i sin lilla bur som finns vid scenen och allt börjar. Ja, den här pjäsen har en berättare, vilket jag själv åtminstone finner jätte roligt. Det är verkligen sällan som pjäser har en berättare nuförtiden, ännu mindre en som sitter så att publiken kan se honom under hela pjäsen.

När pjäsen började och det kom något lite roligt så kunde jag höra och nästan känna hur folk skrattade eftersom jag satt så mitt i högen.

Pjäsen handlar alltså om en liten by vid havsranden där det bor en liten hög människor. I första akten får vi lära känna dem och får en liten inblick i deras dagliga liv. Tytti som älskar Katri Helena, Aila och hennes barn Petteri och Kerttu, pirogbakaren Hilkka och målaren Torbjörn för att nu nämna några. Vattnet börjar hotfullt stiga och allt blir annorlunda och de blir tvugna att flytta bort från sina hem.

Den här pjäsen är multimedial vilket betyder att den använder sig av video och vi får se vissa bilder på skärmar som är upphängda ovanför scenen. Det ger en närmare inblick och även de som sitter längre ifrån scenen kan få se närbild på någons ansikte. Så man kan verkligen dyka djupt in i berättelsen och känslorna. Man får även se scenteknikerna gå rakt över scenen. Jag tyckte själv det var väldigt intressant att se hur de jobbar så för mig var det väldigt roligt. Green screen, säger jag bara!

Jag kan tänka mig att någon kan tycka att det blir lite råddigt att följa med både skärmarna och vad som händer på scenen, men jag kan berätta att min mamma inte tyckte att det blev för mycket. Hon har även sett pjäsen och hon är en som tycker ofta att det blir svårt att hänga med om det händer för mycket.

Pjäsen känns väldigt annorlunda från vad Svenskis stora scen brukar ha. Den känns som någonting man skulle se på det mindre scenerna. Men jag tycker att den passar väldigt bra på just stora scenen trots det. Det är roligt att se något annorlunda på den stora scenen.

Temat i pjäsen är ganska så mörk, men där finns iblandat lite humor som ger lite ljus i allt mörker. Det är helt vanliga liv på scenen och vanliga dödliga människor med sina små problem. Jag märkte själv att jag levde mig in i berättelsen och kände mig ledsen när allt inte gick riktigt som det skulle för dem alla.

Själv hade jag tur och fick se den här pjäsen två gånger och på andra gången kunde jag faktiskt se småsakerna som jag inte lagt märke till första gången. Så som kassabandet som dras och den tyngsta ärtsoppsburken för att nu nämna några. Själv älskade jag scenen där Aila cyklar till Happiness köpcentret bland bilarna så när ni går och ser den här så kolla lite extra på den scenen.

Jag tyckte själv väldigt mycket om den här pjäsen och rekommenderar varmt den åt er alla. Gå in med öppna sinnen för det händer mycket och det är inte alltid helt klart. Men detta är verkligen en underbar pjäs om människor som är hemskt olika men hittar varandra tack vare den tragiska händelsen. Man blir och funderar på dessa karaktärer på vägen hem från teatern. Dessa ensamma liv.

Fotograf: Cata Portin