He's my friend

Förra torsdagen gjorde jag någoting jag inte normalt (läs: typ aldrig) gör. Jag gick på en After Work. Som sällskap hade jag en efter jobbet trött R. Vi satt på Apollo Café och pratade om livet och Doctor Who och allt möjligt annat över en öl (han) och en lonkero (jag).

Folk har svårt att förstå hur jag kan vara vän med mitt ex (känns nästan hemskt att kalla honom det). För att normalt så är det nästan omöjligt för ex att vara kompisar. Både jag och R har många gånger funderat över det här. Hur det är möjligt att jag kan vara kompis med honom efter allting.

Jag tänker inte på honom som mitt ex utan som min kompis. Det som hänt har hänt och det kan jag inte ändra på, men jag kan gå vidare i mitt liv och glömma. Livet är för kort för att vara sur och ledsen på någon. Och som R själv sa en gång för inte hemskt länge sen så var det ett bra förhållande. Jag själv ångrar inget.

Vi är människor. Vi gör alla misstag. Han är inte perfekt, men inte är jag det heller. Och det är okej.


Last Thursday I did something that I normally don't do (read: like never). I went on a After Work. As company I had a after work tired R. We sat at Apollo Café and talked about life and Doctor Who and everything over a beer (him) and a long drink (me).

People have a hard time understanding how I can be friends with my ex (it almost feels wrong calling him that). Because normally it is almost impossible for ex to be friends. Both me and R have wondered over this. How it is possible that I am still friends with him after everything. 

I don't think of him as my ex but as my friend. What has happened has happened and that I can't change, but I can move on with my life and forget. Life is too short to be mad and sad at someone. And as R himself said not too long ago it was a good relationship. I myself don't regret anything.

We are human. We all make mistakes. He's not perfect, but neither am I. And it is okay.

Source