In the middle

 kopierat från X3M

Titel: In the middle
Author: Emzi (ME)
Beta: Non. ingen.
Raiting: G
Genre: Romance (DOC. Death of Character.)
Summary: Kärlek är inte lätt.
A/N: Denna blev skriven för en Novelltävling. Den är kort och jag vet inte hur bra den är, men jag fick en idé och skrev. Det kändes konstigt att skriva på svenska.

Jag visste att det inte skulle vara lätt, att alla problem inte bara plötsligt skulle försvinna ur bilden även om hon nu inte fanns med. Det hade ju alltid funnits en massa problem även före jag träffade Alex. Problemen ökade såklart efter det. När jag började ljuga även mera för honom för att kunna träffa henne varje dag.

”Jag blir övernatt till en kompis.”
Jag kunde höra hur han suckade igen. Han var ledsen, det visste jag, men ändå så sa han inget om det.
”Okej. Tack för att du meddela åt mig.”
”Jag ville inte att du skulle vänta på mig. Gå och sova så ses vi imorgon kväll.” Det var ju inte heller helt säkert.
Han mumlade och sedan lade han på utan några ord.

Jag visste att jag ljög och jag visste att det inte var rätt mot honom. Men jag älskade honom. Men jag älskade även Alex. Jag var kär i både två och var i en väldigt svår situation.

”Hana. Är du okej?”
Jag kände hennes tyngd trycka ner sängen en bit. Medan jag fortsatte stirra in i väggen kände jag hur hon rörde sig närmare mig. Kunde jag röra på mig utan att direkt svara på hennes fråga? Ifall jag rörde mig bort ifrån henne signalerade jag ju någonting åt henne som skulle få henne att tänka.
”Såklart”, svarade jag snabbt utan att tänka mera på det. Utan att tänka på att det även var en lögn.
Jag kände hennes läppar på min kind och sedan hennes kropp bredvid mig. Armen lade hon runt min mage.

Lögner efter lögner. Flera nätter hemifrån. Jag kunde inte sluta. Det var omöjligt för mig att bara stanna hemma och på det sättet bevisa åt honom att han ännu var väldigt viktig för mig. Vi sågs nästan aldrig. Han jobbade och det gjorde jag också. Han var hemma under nätterna och jag var borta.
Och när vi sågs så blev allt bara fel.

”Vad vill du ha?”
Jag tittade upp från menyn och såg på honom. Sakta såg jag ner i menyn igen. ”Jag vet inte.”
Han suckade högt. Jag undrade om alla i salen hört det eller om det bara var min hörsel som gjorde sucken högre än den påriktigt var.
”Hur var det på jobbet?”
Standardfrågan. Varför inte bara fråga om vädret?
”Det var väl bra”, svarade jag utan att se upp ur menyn.

Det var alltid lika stelt, lika tyst när vi åt. Jag visste inte vad jag skulle säga och jag kunde tydligt se hur du försökte desperat komma på någonting att säga för att bryta tystnaden. Men alltid förblev det lika tyst och obekvämt. Ingen av oss mådde bra av det.
Med Alex var det så annorlunda.

"Alex!”
Jag tog tag i första bästa dyna och slog till henne med den medan hon fortfarande skrattade över sitt slag. Skrattet från oss båda fyllde rummet.
Jag föll ner på sängen och försökte lugna ner min andning.
Alex föll ner bredvid mig. Hon lutade på sin armbåge och såg på mig. Jag såg på henne och log.
”Du är vacker”, sa hon plötsligt med ett leende på läpparna.
Jag såg bort. Hon tvingade mig att se på henne.
”Jag älskar dig.”

Jag hörde inte mera honom säga det tre orden. Han hade slutat säga dem åt mig och jag hade slutat säga dem åt honom. Ändå visste jag att han älskade mig. Jag hoppas innerligt att han visste att jag hade samma känslor för honom.
Jag ville säga orden åt honom, men varje gång jag försökte så kunde jag bara inte öppna munnen.

”Var är du?”
”Skall träffa en kompis”, svarade jag honom. Jag var påväg för att träffa Alex. Igen.
”Tänker du komma hem inatt?”
Jag bet mig i läppen och funderade på vad jag skulle säga.
”Okej, jag förstår nog”, sa han när jag inte svarade och stängde av.

Det fanns dagar då jag grät. När jag satt hos Alex och grät ögonen av mig. Hon visste såklart om honom, att jag hade en annan. Hon sa aldrig någonting om den saken. Det var ett ämne som vi aldrig pratade om och det var bättre så.

”Hana?”
Jag hörde hur dörren öppnades och hur Alex steg in i det mörka rummet.
”Vad gör du här? Varför ringde du inte mig?”
Hon hade antagligen fått syn på tårarna som prydde mina kinder eftersom hon lade armarna om mig.
”Jag behövde bara lite tid för mig själv”, svarade jag åt henne.
Den första platsen jag tänkt på hade varit hennes lägenhet och om tur så hade jag fått en nyckel av henne.
”Schh. Jag förstår.”


”Jag kommer inte att fortsätta med honom. Jag klarar inte av att bo med honom längre.”
Jag satt på knä på gräsmattan. Mina kläder som jag valt för dagen var svarta. Jag berättade åt henne allt som jag behövde berätta. Allt jag ville att hon skulle veta. Tårar trängde fram ur mina ögon och gled nerför mina bleka kinder.
”Jag saknar dig. Mera än någonting. Varför just du?”
Jag tystnade och lyfte blicken till gravstenen framför mig.
”Jag älskar dig.”